Den svenska miljölagstiftningen är huvudsakligen samlad i miljöbalken, men även andra lagar har betydelse inom miljöområdet. Dessutom påverkar EUs miljöbestämmelser oss i Sverige.

Vad styr miljölagstiftningen inom EU just nu?

Miljöfrågor har under de senaste åren fått ett allt större utrymme i den politiska debatten. Genom att klimatfrågan tagits upp på en mer allmän agenda så diskuteras miljö inom det vidare begreppet ”hållbar utveckling” som omfattar miljö, ekonomi och sociala frågor. Inom ramen för EU:s nyligen publicerade ”2020 strategi” har just hållbar utveckling en betydande roll. Här ges även informations- och kommunikationsteknologi (IKT) en stor roll, både för att skapa en positiv ekonomisk- och social utveckling samt för att bekämpa miljöförändringar. EU:s 2020-strategi definierar sju områden inom vilka åtgärder skall genomföras. Miljö lyfts speciellt fram inom ”ett resurseffektivt Europa”, och IKT inom en digital agenda för Europa”.

Inom ramen för resurseffektivitet får energiförbrukning och energieffektivitet en stor roll både som strategisk aspekt (tillgång till energi) och för att klara EU:s klimatåtagande gällande koldioxidutsläpp. EU har också satt som mål att minska energiförbrukningen med 20 % jämfört med ”business as usual” till år 2020. Fokus kommer därför att sättas på produkters energiförbrukning, vilket så småningom kan resultera i krav inom ramen för EU:s ekodesigndirektiv (se Q-3 nedan). Man har också identifierat ett behov av att förbättra graden av återvinning av använda produkter för att säkerställa framtida tillgång till råmaterial.

Hur ser miljölagstiftningen ut gällande produkter inom EU?

Produktrelaterad miljölagstiftning kan baseras på två olika kapitel i EU-fördraget.

• Kapitlet om ”Tillnärmning av lagstiftning”, artikel 114 (tidigare artikel 95), vilket innebär att länderna måste anpassa sin nationella lagstiftning så att den stämmer överens med motsvarande EU-lagstiftningsinstrumentet. Detta kallas för ”totalharmonisering” i syfte att skapa en fungerande inre marknad;
• Kapitlet om ”Miljö”, artikel 192 (tidigare artikel 175), där EU:s krav är minimikrav, och där medlemsländerna har rätt att ställa högre krav nationellt.

Vilket kapitel som används framgår i inledningen av själva lagtexten.

Inom EU ges kraven i form av ”direktiv” eller ”förordning” och där ett direktiv anger vilket eller vilka krav som medlemsländerna ska införliva i sin nationella lagstiftning. Länderna kan sedan göra det på sitt eget sätt för att passa in i respektive lagstiftningsmodell. Detta ger en viss risk för små avvikelser eftersom man kan använda olika sorters vokabulär. De flesta produktlagstiftningkrav formuleras såsom direktiv. En förordning däremot har en s.k. direktverkan i medlemsstaten och ska antas i sin befintliga form utan ändringar.

Vilka miljörelaterade lagstiftningskrav ställs på IT- och telekomprodukter inom EU?

Först och främst kan miljökrav på IT- och telekomrelaterade produkter delas in i tre kategorier såsom:
1. Ekodesignkrav;
2. förbud mot användning av vissa farliga substanser;
3. samt, producentansvar (återvinning).

Inom EU finns sedan specifika direktiv inom alla dessa tre områden:

• Ramdirektivet om ekodesign (ErP, direktiv 2009/125/EG): Ekodesigndirektivet är ett ramdirektiv där produktkrav för olika kategorier av produkter ställs i form av olika ”genomförandeåtgärder” vilka i sin tur publiceras som förordningar. Arbete pågår kontinuerligt med att undersöka ifall det finns behov av lagstiftning inom olika produktgrupper. Dessa produktgrupper identifieras i ett särskilt arbetsprogram. De flesta förordningar som hittills tagits fram har endast innehållit krav på maximalt tillåten effektförbrukning i viloläge och/eller användningsläge.
• Direktivet om farliga substanser (RoHS, direktiv 2002/95/EG): För substanser gäller också förordning 1907/2006 (kallas för REACH) som innehåller informationskrav, och i vissa fall krav på auktorisering, när det gäller användning av kemikalier. Se mer under nästa fråga för information om det nu reviderade RoHS direktivet 2011/65/EU.
• Direktiv om elektronikavfall (direktiv 2002/96/EG - kallas för WEEE):som nyligen ändrades gällande finansiering av hantering av avfall från andra användare än privathushåll genom direktiv 2003/128/EG). Se mer information under kapitlet ”Producentansvar”.
• Batteriinsamlingen inom EU styrs av EG-direktiv 2006/66/EG. I Sverige införlivades direktivet genom en ny svensk batteriförordning som trädde i kraft den 1 januari 2009. Se mer information under ”Producentansvar”.

Av ovan nämnda lagstiftningskrav är WEEE ett s.k. minimidirektiv. Batteridirektivet är till viss del totalharmoniserat (kapitlet om produktkrav och fri rörlighet), men är i övrigt ett minimidirektiv. Övriga direktiv (ErP, RoHS) är totalharmoniserande för att säkerställa produkters fria rörlighet inom EU.

Vilka förändringar i lagstiftningen kan förväntas inom den närmasta tiden?

När det gäller ekodesign (vilket är ett sätt för EU att genom minimikrav öka energieffektiviteten och minska energianvändningen i samhället - läs mer på energimyndigheten.se) utarbetas just nu en arbetsplan för åren 2012-2014 för att skapa en indikativ lista över nya produktgrupper där det kan finnas behov av regulativa krav. Samtidigt har Kommissionen i sina dokument om resurseffektivitet föreslagit att krav också bör ställas på andra parametrar än bara energi. Ett förslag som nämnts är att ställa krav på användning av återvunnet material. Det kommer troligen att ta ett antal år innan dessa diskussioner leder till nya lagstiftningskrav. Däremot kan man kanske få se dylika krav inkluderas i ”icke-regulativa” sammanhang såsom vid offentlig upphandling (se mera om krav som får ställas i offentlig upphandling i kapitlet ”Miljökrav i offentlig upphandling”). En reguljär översyn av själva ekodesigndirektivet kommer att ske under 2012.

RoHS-direktivet har nyligen reviderats och det omarbetade direktivet (2011/65/EU)publicerades den 1 juli 2011. Den s.k. övergångsperioden är 18 månader vilket innebär att det nya direktivet kommer att bli obligatoriskt från den 3 januari 2013. Direktivet omfattar nu alla elektriska och elektroniska produkter (inklusive medicintekniska produkter, övervaknings- och kontrollprodukter samt en kategori som heter ”andra elektriska/elektroniska produkter som inte inkluderats i de andra kategorierna”). Inga nya ämnesförbud har införts jämfört med dagens RoHS-lagstiftning. Befintliga undantag fortsätter att gälla, dock har det införts en förändrad procedur för att ”begära undantag” alternativt ”begäran om förlängning av undantag”. Det reviderade direktivet blir ett ”CE-märkningsdirektiv” vilket innebär att produkter ska CE-märkas för att också omfatta RoHS-direktivet (senast den 3 januari 2013) och tillverkaren ska också göra en s.k. tillverkardeklaration samt upprätta teknisk dokumentation.

WEEE-direktivet genomgår just nu också en revidering varför ingen analys kan ges för närvarande. Vi förväntar oss att en överenskommelse kommer att ske under 2011. På sikt kan också diskussionen om återvinningens betydelse för resurseffektivitet (se a) ovan) resultera i någon åtgärd inom ramen för WEEE-direktivet, men detta är ytterst oklart ännu. Se mer under europa.eu samt  och naturvarsverket.se.

Batteridirektivet kan du också läsa mer om på naturvardsverket.se.

Hur får jag reda på de exakta miljökraven för min produkt i Sverige och utomlands?

I Sverige har Energimyndigheten, Kemikalieinspektionen samt Naturvårdsverket detaljerad information om vilka krav som ställs.

Kommerskollegium kan också ge hjälp gällande vilka krav som ställs i andra länder.

För globala krav kan man också få hjälp av världshandelsorganisationen WTOs förteckning över sina medlemmars kontaktpunkter för information gällande nationella tekniska regler. 

Vilken roll har standardiseringen inom miljöområdet?

Standarder kan delas upp i dels tekniska standarder, dels ledningssystemstandarder.

• En teknisk standard kan kort beskrivas som ett dokument, överenskommet i ett öppet, erkänt standardiseringsorgan, innehållande tekniska kriterier såsom kravnivåer och mätmetoder och den har en mycket viktig roll att spela. Detta då standardiseringen har varit eftersatt inom miljöområdet i jämförelse med många andra områden. Men, genom de senaste årens ökade lagstiftningskrav, och ett större fokus från kundsidan på miljöaspekter, så har de internationella standardiseringsorganen nu etablerat program för att inkludera miljöaspekter i sin standardiseringsverksamhet. Inom ramen för denna verksamhet ligger nu ett stort fokus på energieffektivitet och livscykelanalyser.
  
  En s.k. mätmetodstandard behövs för att kunna verifiera och säkerställa specifika tekniska parametrar. Standarder med tekniska kravnivåer ger kända och globalt överenskomna prestandanivåer och öppnar upp för en rättvis konkurrens.
  
  När man vill ge en mer fullständig bild av en produkts, eller ett systems, totala miljöpåverkan behövs standarder för s k livscykelanalys. Dessa definierar beräkningsmetoder ur ett livscykelperspektiv. Arbete pågår i internationella standardiseringsorgan för att skapa beräkningsmetoder för att jämföra två likvärdiga system med varandra, t ex för att se vilken förbättring ur miljösynpunkt som kan fås via lösningar baserade på IT- och telekom jämfört med mer traditionella lösningar. Det kan gälla t ex hur klimatpåverkan ser ut vid ett virtuellt web-sammanträde jämfört med ett fysiskt sammanträde.
   

• En ledningssystemstandard beskriver arbetssätt inom sina respektive områden. Förutom den allmänna kvalitetsstandarden ISO 9001 och miljöledningssystemet ISO 14001 kommer det nu fram nya ledningsstandarder inom olika specifika områden. Ett exempel är inom CSR-området (läs mer under "Sociala krav"). De flesta av dessa ledningssystemstandarder är associerade med certifiering, även om vissa inte lämpar sig för certifiering på grund av sin natur (t ex ISO:s CSR-standard ISO 26000 som är en s k vägledande standard). EUs lagstiftning ställer inga krav på ledningssystem utan användningen av dessa är en sak mellan marknadens aktörer.